En krönika av Hanna Bergviken via Sahlgrenskaliv

Det är synd att stämningen dör så fort Hanna Bergviken nämner att hon jobbar på Barncancercentrum. För det finns mycket hon vill berätta – om någon orkar lyssna.

– Vad ska du göra i helgen?

– Jobba…

– Jaha… Hmm… Just det ja, du jobbar ju där, usch…

Min vän skruvar på sig och börjar fippla med mobilen. Vi har känt varandra i nio år men han har aldrig kunnat handskas med detta. Att jag jobbar med barn som har cancer. Han ryser vid blotta tanken. Verkar nästan vilja slå händerna för öronen och sjunga, och slippa tänka på att barncancer finns.

Många som arbetar på barnonkologen har liknande upplevelser. Och det gemensamt att vi ofta drar oss för att säga var vi arbetar. Vi är barnsköterskor, sjuksköterskor… Kanske något vagt om att vi jobbar på barnsjukhuset. Det är sällan jag säger på en fest att jag arbetar med cancersjuka barn. Det sänker ofta stämningen helt. Får folk att bli sådär obekväma som min vän.

Cancer berör. Barncancer ännu mer.

Jag skulle så gärna vilja förklara hur fantastiskt det är att arbeta med just dessa barn och deras familjer. Men jag vet inte hur. Hur förklarar man hur ofattbart fint det är att få följa med på resan, från det akuta insjuknandet, den totala krisen och kaoset? Att vandra med på den krokiga vägen av behandlingar, biverkningar, mer behandlingar, lidande, sorg och smärta? Med på resan när den sköra lilla kroppen bryts ner, men även på vägen tillbaka, mot uppbyggnad, styrka, liv och hälsa. Att få se håret försvinna för att växa tillbaka. Se bladen falla och blomma åter…

Jag skulle vilja förklara hur fantastiskt det är när man efter dagar, ja kanske veckor av lirkande och lockade, närmande, backande och närmande igen, lyckas vinna förtroende av en treåring. När hon lika självmant som självklart lämnar fram sin CVK eller sträcker ut armen för att låta en sätta på blodtrycksmanschetten. Storheten, den helt magnifika segern i detta till synes så lilla.

Hur förklarar man glädjen i alla möten och hur fruktansvärt roliga barnen är? Deras klokskap, underfundighet och magiska förmåga att vara precis här och nu. Det spelar ingen roll att hon är uppkopplad till tre infusioner och att smärtpumpen surrar för just NU är hon pigg och vi SKA BANNE MIG ha race i korridoren med Bobby cars! Klara färdiga gå!

Hur förklarar man känslan av att sitta och prata sent en natt med en tonåring? Han, som först när mamma somnat, vågar fråga allt det där läskiga som bekymrar honom men som han vill skydda föräldrarna ifrån. Den oerhörda förtrolighet som infinner sig i ett lågmält småtimmessamtal. Det fantastiskt fina i att få finnas där.

Hur förklarar man att det är så otroligt vackert att få följa med på resan även när det värsta händer? Känslan av att göra sitt yttersta för att lindra, trösta och möjliggöra upplevelser och närhet för familjen in i det sista. Hur förklarar man det fina i att få dela glädje, men också sorg? Att det även när det mest obegripliga och orimliga sker, finns en möjlighet att göra skillnad. En skillnad som kan betyda precis allt.

Det går inte att förhålla sig likgiltig till arbetet på Barncancercentrum. Livet pågår från rum 1 till 16 och hela känslospektrat finns representerat. Det stormar på vissa rum, kav lugnt i andra. Vågor går höga och låga. Och där får vi finnas med, och härbärgera, hålla om. Vara trygga hamnar att ankra och vila i. Hur vackert är inte det?

Fikar med en annan vän några veckor senare. Vi pratar jobb. Löner och arbetstider. Han arbetar på reklambyrå och, visar det sig, tjänar nästan dubbelt så mycket som jag. Inga röda dagar. I stort sett aldrig helg.

– Jag är så jäkla trött på mitt jobb, säger han. Det är bara så tråkigt… Du?

Jag är tyst först. Vad ska jag säga? Löneläget är som det är. Det är sjukt att det viktiga vi gör betalar så lite. Helgerna. Visst, det är inte roligt att lämna de egna barnen en lördag och skiljas från dem på julafton, nyår och midsommar. Jag funderar lite till innan jag svarar

– Vet du, jag älskar verkligen mitt jobb! Jag vill aldrig någonsin göra något annat.

Hanna Bergviken är barnsjuksköterska på Barncancercentrum. Detta är hennes första krönika i Sahlgrenskaliv.